2 tjejer - fyra fjordingar

Näsvallens Birk - Maja

Jag hade först inte tänkt dra in Birk i bloggen. Men jag vill förklara hur allt ligger till och varför det kan komma inlägg om honom ibland.

Näsvallens Birk, min ögonsten. Jag vet inte ens vart jag ska börja, det finns så mycket jag vill ha med, det är är så mycket i mitt huvud om honom. Men jag har aldrig fått ut de på papper. Jag har aldrig lyckats med de. Men jag ska försöka nu. 

Sommaren 2008 fick jag en förfrågan om att börja hjälpa till i Stall Farm (♥) Det var den lilla tjocka ponnyn Näsvallens Birk. 

Jag var uppe och körde honom, pysslade med honom och så. I början såg jag honom som vilken häst som helst. När hösten närmade sig så vart det strul hemma så jag hade Magdalena och hennes underbara familj som fosterfamilj. Jag bodde där i närmare ett år som jag inte minns fel. Då blev Birk en del av mig. Jag var där varje dag. Jag kunde sitta i hagen och bara kolla på honom. Jag hade aldrig sett något mer vackert än honom.  Varje gång jag hade det lite extra jobbigt så gick jag till stallet, borrade in ansiktet i hans man och lät tårarna rinna ner. 

Jag och Birk traglade på med körningen och det blev framsteg, det tog tid för honom, men tid är det enda som funkar. Vi stressade inte med något. Varje gång jag hade kört honom om jag var själv i stallet så pysslade jag om honom i kanske en timme efter jag hade kört. Jag kunde stå hur länge som helst, jag hade ingen tidsuppfattning när jag var med honom. 

Vintern 2010 så fick Birk en ny loksele, så jag skulle prova den. Jag skjutsade hem Magdalena, men just innan hennes hus blev han rädd för något och skenade. Det kändes som att tömmarna satt fast i en vägg. Ingen kontroll hade vi. Nör det hade gått 40-50 meter så fastnade Magdalena i hjulet och drogs ut. Jag trodde att jag skulle få stopp på honom. Men han ökade bara. Ner för en lång brant backe fortsatte han sen vidare efter vägen. Jag låg ner i vagnen och bromsade allt vad jag kunde, men han lyssnade verkligen inte. Jag fick panik.. Tillslut ser jag att det kommer en bil. Då känner jag att jag måste få stopp på honom, det hade kunnat hända en olycka. Men Birk stannade inte för de, utan förbi bilen och ända upp till stälverket där han äntligen stannade. Jag hoppade ur vagnen, tårarna rann och hela jag skakade. 

Det var Tove som var i bilen och hon kom till oss. Vi körde hem Birk och selade av honom, jag visste inte vad jag kände, allt var bara tomt i mitt huvud. Men sen visste jag..

Jag blev rädd för Birk, jag vågade knappt köra honom. Vi betslade upp honom, så han gick på ett kimblewick. Jag körde varje dag, men bara i skritt och trav. Oftast hade jag ett tungt däck bakom honom. Jag var osäker varje gång jag satt bakom honom. Tills en dag. Jag körde samma väg som han skenade på med Judith och Boel. Sen på vägen hem fattade jag galopp i den branta backen. Inget hände, utan han galopperade lungt och inga tecken på att sticka. Det gjorde mig jätteglad. Så efter det så var det som innan vi skenade.

Jag började jobba med galoppen igen och allt funkade super. Jag litade på min bästa vän igen, så e dag bytte jag till det tredelade igen. Han var hur fin som helst. Vi körde upp i övre berget (Det är en lååång väg att rida/köra) Sen sista backen hem ville han inte riktigt bryta av från galopp, men det var en lugn galopp, så jag kände ingen panik utan bromsade bara lite mer. Då.. Då sticker han i världens sken igen. Upp för hela backen ut från vägkorsningen påväg hem. Det var samma som förra gången, jag hade ingen kontakt med honom. När vi närmar oss stallbacken så försökte jag svänga in honom mot Annas stall, Birk svänger men i samma tempo fortsätter han mot väggen. Då inser jag att han kommer inte att stanna, utan han kommer springa in i väggen. Så snabbt ändrar jag färdriktning och han följer med (svänga var de ända jag kunde göra) Så ner för stallbacken hör Magdalena, Tove och Judith att Birk kommer. Dom stänger stallporten och ber mig hoppa av. Så jag gör som dom säger och Birk fortsätter ner i skogen. Jag grät mer än förra gången han skenade och skrek att han var dum i huvudet, att jag aldrig mer ville se honom. Det var för att jag var rädd, jag var rädd för Birk. 

Birk fortsätter med sina fasoner under tiden jag är i villvattnet på tävling med Tina. Så kort och gott blev det körförbud på Birk, även väldigt mycket prat av avlivning. Han var farlig för alla när han skenar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var förstörd, jag kunde inte ens se på Birk utan tårar i ögonen, jag kunde inte ens se en bild på honom. Då bröt jag ihop. För en gångs skull hade jag turen på min sida och Birk fick stanna. Men det var körförbud.

Jag deppade inte ihop för det utan började tömköra, vi tjollrade på med det och tog fram riktigt höga skolor i honom. Det var skänkelvikningar, öppna, sluta, samlingar, ökningar och även galoppombyten. Jag fick upp ögonen för tömkörning och började tycka det var riktigt skojj. Vi blev inbjudna till julshowen på klubben att visa upp vad vi kunde. Dock var han jätteseg då, så det vart inget bra program.. ;) 

I vintras flyttade jag 40 mil ifrån honom. Det var jättejobbigt. Jag saknar att sitta i hans box brevid krubban och ha hans mule i mitt knä, jag saknar att stå och kolla på honom i hagen. Och tro det eller ej, jag saknar att jaga honom i hagen när det spöregnar när han inte ville komma in. Även fast jag funderade på att hänga in grimman igen och gå hem så fanns det en charm i det hela.

Näsvallens Birk - Min bästa vän. Jag lovar dig, en dag är de vi igen ♥

Denna text är inte bara för att berätta om vad som har hänt. Utan jag är med i en tävling också. Man kan vinna ett armband av ens favorithäst tagel. Och jag är med. Om jag skulle vinna ett armband av Birks tagel så skulle jag aldrig ta av mig det nästan. En sak som ni inte visste är att jag har en bit från hans svans i en liten fläta i min jacka hela tiden. Så jag har alltid med mig min bästa vän.

Kolla på ögonen, det är dom snällaste på denna jord. Med denna underbara bild så avslutar jag det här inlägget med länken till hon som har tävlingen.

http://oldhaunts.blogg.se/2011/july/tavling-vinn-personligt-armband.html

Riktigtriktigt fint Maja! Man bli ju nästan tårögd :S



Hahah men förlåt då xP He va Natta som skrev inlägge, ja sku int ha liksom "skrytit upp det" och gjort det så "mystiskt" :P

Vilken tur:)

aaaaaaw så söt :D

sv: man blir typ kär :D

sv; funderar på att kidnappa han :D

sv: vi kan göra de tillsammans ? :D

sv: hmm... någon får springa ? :D



vart står den :)

USCH MAJA!! du få int skriva så där.. bölade genom hela texten typ!!!!! <3

haha, jo ja vet ju de å de va så himla fin en text!! å dom säger ju att de ä fint å gråta så vi säger att aaallt ä bra ;D