2 tjejer - fyra fjordingar

Min häst historia började på lövmarknad som många andras.. Man kom dit, betalade 20 kronor och åka runt ett varv på en gammal shettis, sedan va man fast!
Man satt fast som i klister och jag va upp över öronen bestämd för att jag ville ha en häst!
De skulle vara en kolsvart arab, och han skulle kunna hoppa som en gud!

När jag fyllde 11 (om jag inte minns helt fel) så fick jag börja på ridskola och jag va så glad, vägen mot en egen häst hade börjat.
Jag satte min fot för första gången på Rosenholms ridklubbs stall blev jag fullt förälskad och gick raka vägen fram till min ridlärare och presenterade mig, samt blev tilldelad den näst största hästen i "ponny avdelningen" nämligen skäcken Rex!

Med honom hade jag mycket kul, men ingen satte sådana spår i hjärtat som Yellow.. En "gul" häst med svart man och svans och min favorit! Alltid fram i boxen när man kom och hur snäll och go som helst!
Tyvärr fick hon en senskada och togs bort 2010 när hon va 18 år gammal.

När jag varit på ridskolan något år kommer jag och en kompis fram till en hästgård inte så långt från mitt hus där de gick en nordsvensk och en shettis som vi började klappa. Ägaren kom ut och började prata med oss och fråga om vi ville ta hand om dom! Och va säger inte en flicka som har huvudet fullt av hästar och längtar efter sin första häst? Jag näst intill exploderade i ett ja och va då skötare till min fina Rimon.




När jag hade haft honom ett tag skrev jag av mig från ridskolan för jag tyckte att jag inte behövde den längre.
Denna häst va dörädd för spön och vatten och hade blivit misshandlad förut och va superkänslig.
Gick på tredelat och va ganska skänkeldöv men lyssnade suveränt på ljudkommando.
När han varit "min" nästan ett år så försvann shettisen Ajaxa som han gått med ett tag, och istället kom en shettis som va grymt bärande och hon hette Moa och bärde upp en som om hon vore islänning som vi trodde hon va blandning med..

Han gav mig en knäskada när jag haft honom ett år ungefär. Vi trillade i lera och han la sig över mitt ben.. När han skulle försöka komma upp försöka jag dra, men är inte snabb nog. Så han rullar tillbaka när jag drar och jag drar sönder min meniskel (en av ledbanden i knät) och har fått gå hos sjukgymnast fram tills för ett år sedan, vilket jag snart ska ta upp igen då de inte va ett bra alternativ att sluta nu när de blivit 1000 gånger värre..
Han är en av de hästar jag ALDRIG trillat av.. För ovanstående ser jag inte som en avramlig..
Han lärde mig allting på nöstan 2 år, så pass bra att jag slutade ridskolan.

Jag har några riktigt komiska bilder på honom och videos när jag rider barbacka i en western sadel, utan träns och hoppar.. Ja, ni förstår nog att han va väääldigt snäll!
När han va 23 och ett halvt ramlade han i hagen och bröt av sin lårbens hals.. Han försökte kämpa sig till stallet för skydd för de va där de hittade honom, och släpspår 40 meter bort..
De fanns inget annat alternativ än att ta bort honom tyvärr..
Så han försvann den 17 decemer 2008, och de gör sååå ont fortfarande.

Jag hade denna underbara häst i 1 år och 10 månader. Under den tiden gick vi från inget till all hantering löst samt att klara både skänkelvikningar och samlig och piaff..
Denna häst lärde mig livet, och lärde mig hur man älskar något på riktigt.. Och hur man ska leva med de positiva minnerna..
De positiva är de enda jag har kvar från honom, det och en bit av hans man som jag alltid bär med mig i plånboken..
Mitt hjärta är ännu inte läkt, och vid enbart tanken på honom eller att en bild på honom kommer upp så gråter jag.. Just nu har jag svårt att se tangentbordet tillexempel..
Att en "simpel" gammal häst kan sätta sådana spår som han gjorde är helt ofattbart.. Jag kan inte tacka denna häst nog, för som de stog ovan..
Den hästen har räddat mitt liv..








Detta citat kommer från när jag varit uppe vid hans grav första gången.. En dag som fortfarande bränner hål i mig..

Jag och mamma ska upp och kolla på Rimons grav, mamma säger att vi ska ta och gå den korta sträckan för vi behöver frisk luft, men jag känner redan nu att mina ben inte kommer att bära mig de 500 meterna till stallet så jag insisterar på att vi tar bilen. Mamma sa inte emot, hon måste ha sett de hos mig, att jag inte skulle kunna röra mig utan att falla till marken, men jag orkade inte ödsla energi på de. Den korta bilresan upp pratar mamma med mig om att hon inte såg Rimon på natthimlen inatt och att han nog inte tagit sig dit förran jag sagt hejdå vid graven. Jag va ute nästan hela natten och kollade, så jag vet också att han inte fanns där så jag skickade bara över en nickning. Jag orkar inte mer just nu. Vi hoppar ur bilen och snön yr runt oss och de är iskallt. Men så har de varit för mig i 2 dagar nu, så för mig är de ingen skillnad.. Jag kastar en blick mot stallet, de ställe som förut varit min frizon.. Vi beger oss mot deras hus, jag tycker jag hör hovklapper bakom mina hälar, men de har de gjort varje gång jag satt ner foten de senaste dygnen. Vi möter upp henne och hon ber oss att följa med henne. Hon kramar först om mig fför att säga att allt är okej och se om jag är okej, men de är jag inte.. Känner hon inte att jag inte sitter ihop? att varje gång jag rör mig så lyssnar inte hjärnan på mig, alla ben är brutna, ingenting gör som jag vill längre och såfort som hon släpper sin omfamning trillar jag ihop. Vi går framåt på ett snötäckt fält som brukade vara Rimons gamla sommarhage och jag ser ljus längre fram. Jag hör fortfarande hovklappret bakom mig och denna gången gör de att mitt hjärta värms upp litegrann.. Han är närvarande. Vi kommer fram och där har hon byggt små snölyktor och satt ljus i. Hon hinner inte säga så mycket som ett ord till mig innan min hjärna stänger av totalt.. Jag ser hennes läppar röra sig, men inga ord kommer. Istället står jag och pratar med Rimon genom jorden och känner sådan grov sorg. Jag talar inte högt med honom, tvärtom.. Jag skickar mina tankar till honom då jag vet att hans öron sedan länge slutat lyssna. Jag tänker på honom, tänker på hur min vacka vän ligger under jorden.. Kall och stel.. Ensam.. Jag faller ner på knä. Jag gråter.. Jag vill bara försvinna.. Försvinna till honom. Jag vill inte att han ska vara ensam, jag vill vara där med honom! Jag vill lixom värma honom.
Mamma kommer fram och klappar mig på axeln men jag trillar bara ihop mer. Stör mig inte.. Jag och Rimon talar, vi säger farväl. En sak vi inte hann göra medan han fortfarande va inom kramavstånd..  Jag lägger rosen jag köpte på hans grav, bredvid ljusen  och sätter mig på samma sätt igen.. Varför nu, varför du?
Mamma och hans ägare lämnar mig en stund . Tack gode gud.. Äntligen kan jag ta ett riktigt farväl..
Rimon, kan du höra mig? Jag är ledsen över allt jag inte gjorde.. Alla gånger jag tyckte att jag hade bättre saker för mig. Jag lovar, de ska aldrig hända igen..
Jag sitter och ritar hjärtan och skriver hans namn i snön.. Jag kan inte ens hålla mig uppe i sittande läge..
Jag lägger mig ner, nästa kramar marken.. Tänker att de är han.. Så mjuk och så.. Hemma.. Jag gråter floder om och om igen..
Min älskade, säger jag, lova att du väntar på mig? Jag kommer.. Snabbare än du tror..



Jag kopierar texten från min dayviews 2 år efter hans bortgång.

De finns en häst som bara genom att andas fick mitt hjärta att fortsätta slå.. De är han som är härskaren över mitt hjärta, för de tog han första gången våra ögon möttes, och då tog han även mitt andetag. Han va den som alltid fanns där för mig, de va av honom jag lärde mig för första gången vad kärlek faktiskt innebar.. De finns ingen som kan förstå vad jag menar, vad jag faktiskt känner inför denna häst, då han flera gånger faktiskt räddat mitt liv.. Han va one in a million och min one and only.. Men en dag slets han ifrån mig.. Min vackra svarta springare.. Du va allt jag behövde och lite till.. För mig va du livet.
Man brukar säga att en stjärna tänds varje gång någon går ur tiden, men jag tror inte på de då jag under nästan 2 års tid har letat efter en stjärna som tar mitt andetag igen, en stjärna så vacker och magnefik att man inte kan släppa den med blicken.. En stjärna som på sitt tysta sätt viskar till mig att "Det är mig du letar efter. Det är jag!"
Man brukar även säga att vid ett stjärnfall så kan man önska sig vad som helst och de slår in. Men i mitt fall har de aldrig gjort de.. För hade de gjort de hade jag varken haft Woap, Vildkatt, Makkan eller Göte.. Då hade jag haft en, den enda jag behövde för att leva.


Nästa del kommer.. Någon annan dag, och då skriver jag om Boy Delvin och Woap. :)