everyday of my life..
Okej, just nu är jag i botten.. Idag är ingen bra dag..
Förlåt att jag kommer skriva av mig här, men de är enda stället jag kan göra de på..
Okej, vi börjar med att min dag började med att en av mina kompisar bad mig kolla på denna videon: http://www.youtube.com/watch?v=ow8XF7LtDG0&feature=related
För er som inte kollar på denna videon, så handlar de om en 3 årig tjej vars pappa har varit iväg och krigat i Irak, och allt hon önskar sig i julklapp är att pappa kommer hem, vilket han också gör. Den lilla flickan blir naturligtvis ledsen, överraskad och överlycklig på samma gång och repeterar "daddy, i missed you! i love you daddy!"
Jag kan lätt sätta mig in i den sitsen, jag har nämligen min pappa i Kanada. Jag har nästan ingen som helst kontakt med honom, utan lever i ovisshet om han lever, om han saknar mig så mycket som jag saknar honom.
Jag har börjat gå mer och mer in i mig själv nu sedan jag och pappa blev ovänner igen, jag hatar det. Och de ligger på mitt samvete att jag får mina nära och kära att må dåligt över mina beslut..
Pappa har kommit hem ca 5-6 gånger under tiden han varit borta, och jag har alltid sett ut som den lilla flickan i videon när han gjort de. Jag har älskat honom, kastat mig i hans famn utan en tanke trots allt han gjort.
Han lämnade mig vid 5 års ålder? De borde vara anledning nog..
Jag har inte legat bara 1, 2 eller 3 gånger och gråtit ögonen ur mig pågrund av honom, av att se en bild på honom eller att höra hans röst i telefån.
Låten "Lonestar - Amazed", de är min och pappas låt.
För när han va här nere så hade han sin ipod med sig, och detta va den enda låten vi kunde utantill båda två.
Så den sjöng vi duett på, och de lät som änglasång i mina öron samtidigt som hjärtat smälte.
Jag har alltid älskat min pappa, de är också därför som jag mår dåligt över att veta att vi är ovänner..
Mormor har alltid funnits där för mig, och ställt upp till fullo för mig, både psykiskt och fysiskt, likväl som ekonomiskt. Men nu helt plötsligt har hon vänt mig ryggen. Mormor, som jag älskar lika mycket som min mamma, har helt plötsligt börjat att ställa sig emot mig i allt som händer. Hon tycker de är fel att jag har Taxen, tycker de är idiotiskt av mig att inte sätta igång med körkortet (vilket jag gör), och hon tycker att jag aldrig är hemma, vilket jag knappt är..
Men jag tror bara hon tycker att de är jobbigt att jag börjar glida ifrån spjutsbygd. Att jag sviker henne lixom..
De gör jag inte, för jag älskar henne över hela hjärtat, men de är svårt att säga de till henne när jag knappt hinner öppna munnen..
Mamma vet jag har de svårt, och jag vet att hon känner sig bortglömd, men jag vet inte vad jag ska göra med allt skit..
Just nu så måste jag se till att själv må bra, vilket är svårare än vad man tror.
Men vad är de dom säger,
"När livet ger dig hundra anledningar till gråta, hitta tusen anledningar till att le."
Förlåt.. Jag känner att jag måste ringa mormor och låta tårarna komma inför henne istället för på datorbordet..
/ Emma
Förlåt att jag kommer skriva av mig här, men de är enda stället jag kan göra de på..
Okej, vi börjar med att min dag började med att en av mina kompisar bad mig kolla på denna videon: http://www.youtube.com/watch?v=ow8XF7LtDG0&feature=related
För er som inte kollar på denna videon, så handlar de om en 3 årig tjej vars pappa har varit iväg och krigat i Irak, och allt hon önskar sig i julklapp är att pappa kommer hem, vilket han också gör. Den lilla flickan blir naturligtvis ledsen, överraskad och överlycklig på samma gång och repeterar "daddy, i missed you! i love you daddy!"
Jag kan lätt sätta mig in i den sitsen, jag har nämligen min pappa i Kanada. Jag har nästan ingen som helst kontakt med honom, utan lever i ovisshet om han lever, om han saknar mig så mycket som jag saknar honom.
Jag har börjat gå mer och mer in i mig själv nu sedan jag och pappa blev ovänner igen, jag hatar det. Och de ligger på mitt samvete att jag får mina nära och kära att må dåligt över mina beslut..
Pappa har kommit hem ca 5-6 gånger under tiden han varit borta, och jag har alltid sett ut som den lilla flickan i videon när han gjort de. Jag har älskat honom, kastat mig i hans famn utan en tanke trots allt han gjort.
Han lämnade mig vid 5 års ålder? De borde vara anledning nog..
Jag har inte legat bara 1, 2 eller 3 gånger och gråtit ögonen ur mig pågrund av honom, av att se en bild på honom eller att höra hans röst i telefån.
Låten "Lonestar - Amazed", de är min och pappas låt.
För när han va här nere så hade han sin ipod med sig, och detta va den enda låten vi kunde utantill båda två.
Så den sjöng vi duett på, och de lät som änglasång i mina öron samtidigt som hjärtat smälte.
Jag har alltid älskat min pappa, de är också därför som jag mår dåligt över att veta att vi är ovänner..
Mormor har alltid funnits där för mig, och ställt upp till fullo för mig, både psykiskt och fysiskt, likväl som ekonomiskt. Men nu helt plötsligt har hon vänt mig ryggen. Mormor, som jag älskar lika mycket som min mamma, har helt plötsligt börjat att ställa sig emot mig i allt som händer. Hon tycker de är fel att jag har Taxen, tycker de är idiotiskt av mig att inte sätta igång med körkortet (vilket jag gör), och hon tycker att jag aldrig är hemma, vilket jag knappt är..
Men jag tror bara hon tycker att de är jobbigt att jag börjar glida ifrån spjutsbygd. Att jag sviker henne lixom..
De gör jag inte, för jag älskar henne över hela hjärtat, men de är svårt att säga de till henne när jag knappt hinner öppna munnen..
Mamma vet jag har de svårt, och jag vet att hon känner sig bortglömd, men jag vet inte vad jag ska göra med allt skit..
Just nu så måste jag se till att själv må bra, vilket är svårare än vad man tror.
Men vad är de dom säger,
"När livet ger dig hundra anledningar till gråta, hitta tusen anledningar till att le."
Förlåt.. Jag känner att jag måste ringa mormor och låta tårarna komma inför henne istället för på datorbordet..
/ Emma
Kommentarer
Trackback
